Jag blir alldeles paff!

Jag , min sambo S, min 4 åriga dotter I och hennes kompis E var på en väldigt stor lekplats för första gången. Min dotter I och hennes kompis E lekte tillsammans på en del där det fanns en liten klätterställning, en snurra och en gunggrej och massor med sand. I blev ville gå därifrån och då sa S åt henne att hon inte fick gå och pratade med henne att hon har E här idag. Vilket vi tycker är helt normalt. I fortsatte och envisades med att gå och påbörjade klättrandet över staketet. Då sa S att då får du (I) sitta i min famn i stället. Det passade inte heller och han släppte ner henne och hon började leka. En dam runt 30 års åldern lade sig i med spydig ton och sa. - Ursäkta. Varför får hon inte gå vart hon vill. Mins sambo S svarade. - Ursäkta mig vad har du med det att göra. Direkt efter det gick damen därifrån med meningen - Asch, jag klarar inte av det här. Efter det såg jag henne cykla runt med ett litet ban som var omkring 7 års åldern i parken. Kort därefter var hon helt försvunnen ur parken.

Jag ifrågasätter hennes sätt. Vem är hon att döma min sambo. Är det bara för att han är man och av henne ansågs som inkompetent av uppfostran av barnet. Eller är det för att hon förespråkar den fria uppfostran - en uppfostran utan regler? Jag tycker också att man ska lägga sig i som förälder om man ser att ett barn far illa, men vem har sagt att barn far illa av regler. Jag anser att barn behöver regler. Ett barn med regler blir ett tryggt barn. Trodde att den där damen borde veta att barn runt den åldern trotsar och testar. Är den fria uppfostran det ultimata? Vad tycker ni?